När vår dotter föddes fick vi en liten stol med hennes namn målad på baksidan. Det var från Amelias familj. Jag undrar hur det måste ha känts för dem att skicka den här presenten? Ett avslut, en medvetenhet av att John har ett nytt liv. Amelia hade velat ha barn, men hennes långa sjukdom och de brutala behandlingar hade gjort det omöjligt.

Alla vi existerar på grund av en rad tragedier och slumpmässiga vägval. För 80 år sedan dog min farfars fru Anna plötsligt av influensa och hon lämnade honom som ung änkling med ett litet barn och ett spädbarn. (De sägs att man var tvungen att hindra honom från att hoppa ned i hennes grav.) Så småningom gifte han sig med min mormor och min mor föddes. Min mormor begravde alla spår av Anna. Hennes söner hade ingen kontakt med Annas släktingar och det fanns inga bilder av henne. Det var som att hon aldrig existerat. Min farfar levde till han fyllde 95 och på slutet kom allt tillbaka till honom från hans tid med Anna.

Han berättade hur underbar hon var och vilken kärlek de hade haft för varandra. Min mormor vart skeptiska och arg för att han berättat om Anna. Hon sa till mig ”Vet du hur länge hon varit död?” När min man och jag blir gammal kommer kanske minnen av hans liv med Amelia att bli ännu mer levande än våra år tillsammans. Om så är fallet så hoppas jag kommer att jag kommer välkomna dessa minnen. Jag är tacksam mot Amelia, inte svartsjuk (även om hon lämnade det till mig att övertyga vår gemensamma make om att tvättkorgen uppfanns av en anledning). Jag hade bara känt min make fyra månader innan vi gifte oss. Men jag hört från andra hur beskyddande, kärleksfull och trogen han var mot henne. På grund av deras förhållande visste jag att det var en man som jag kunde lita på, som stannade på gott och ont. Jag visste också att det är möjligt att ha mer än en kärlek i sitt liv. Jag är kärleken i hans och det är hon också.

 

Amelia föddes i Stockholm, 1955. Hon var en slående, smärt ung kvinna med stora mörka ögon. Hon började sin karriär som en stadsreporter och både poliser och gangsters som hon träffade i arbetet var småkär i henne. När hon vittnade om ett uppmärksammat brott hotade domaren Amelia med fängelse för att hon skyddade en av sina källor. En gangster som regeringen ville sätta dit. Hennes fall blev ett test för en nylig lag i bruk. Hon stod på sig och vart friad.

Hon var lika modig med sin sjukdom. Efter operationerna, strålningen och cellgifterna såg det ut som att cancern var borta, som om diagnosen bara varit en hemsk mardröm. Men ett år senare kom cancern tillbaka och de kommande fem åren fick hon utstå allt som läkarna kastade på henne, medan hon övertygade andra människor att inte ha medlidande för henne.

Amelia beslutat att göra det bästa av den korta tid hon hade kvar, hon skulle leva ett normalt liv in i det sista. Hon fortsatte att arbeta och resa. Det fanns många semesterbilder i lådan där cancern spridit sig till hennes ben. Hon gick hon till kontoret på kryckor. Hon var tvungen att sluta när cancern spreds sig till hennes hjärna.

 

Även fast de tillbringat hela sitt äktenskap i en vandring mot hennes död berättade min make att de inte tillbringat mycket tid om att tala om slutdestinationen. En terapeut berättade för honom att diskussioner om döden var som ”att titta på solen”-något man kunde göra endast FLYKTIGT på grund av smärtan. Vid slutet sa Amelia att hon ville att han skulle skaffa barn. Hon tvingade honom att lova att han skulle göra det eftersom hon visste hur mycket han ville ha barn. I deras samtal sa Amelia att hon förstod att det skulle betyda att han måste hittat en ny fru; Hon sa att det var svårare för henne att tänka på, men hon ville att han skulle hitta kärleken igen. Jag frågade honom vad han sa när hon berättade detta. Han sa till henne: ”Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.”

 

Några månader efter att vi gifte oss när den sjätte årsdagen av hennes död  närmarde sig, föll min make in i en depression. Han blev tyst och belastad. Efter flera veckor av det så började jag undra om detta var vad mitt äktenskap skulle vara. Jag bestämde mig för att jag kanske skulle kunna vara i ett lyckligt äktenskap, även om jag var den enda som var nöjd. När dagen för hennes död kom och gick, lyfte sig min make ur mörkret för gott. Det var en sista kramp i skuld över att ha lämnat henne bakom.

Jag är sarkastisk ibland (ibland? Ofta?).  Amelia var aldrig det. Jag vet eftersom jag frågade John, inte för att John håller henne över mig eller jämför oss. Skulle han haft en mildare liv om hon levde? Jag försöker påminna mig själv om att jag är skyldig henne att göra ett så bra jobb med att ta hand om honom, precis som hon skulle ha gjort. Jag kommer att tänka till innan jag säger meningar som börjar med ”Hur många gånger har jag …” eller ”Varför lyssnar du inte …” och sluta tänka att om han fortfarande var gift med Amelia så skulle han inte behöva höra detta.

 

Vår dotter var ca 6 år när hon och henner far utforskade vinden när hon kom över en obekant låda, fylld med Amelias saker. Hon kom springande nerför trappan i tårar. ”Jag hittade en låda med juveler och pappa kommer inte att låta mig röra dem!” hon grät. Min man och jag pratade förbi det. Jag förstod hans önskan att hålla allt som fanns kvar av Amelia i säkert förvar. Men jag föreslog att hon skulle ha velat att en liten flicka var förtrollade över hennes smycken. Så vi lät vår dotter leka med dessa ringar och halsband, men berättade också att de var värdefulla. Vi förklarade att Amelia hade varit en god vän till hennes pappas som dog, och pappa var den som hade sparat hennes saker.

När vår dotter var 8 fann hon samma låda med bilder som jag hade sett den dagen jag flyttade in. Hon tog med dem ner till våra sovrum och sa att hon ville att titta på gamla bilder av pappa. Hon frågade om den vackra mörkhårig kvinna som alltid står bredvid honom. Min man berättade för henne att var Amelia. Efter några minuter såg hon upp och sade: ”Det finns så många bilder av henne.”

”Pappa älskade henne”, sa jag.

”Om du älskade henne så mycket, varför inte du gifta dig med henne?” frågade hon sin far.

Han tittade på mig, och jag nickade.

”Jag gjorde det”, svarade han.

Vår dotter såg på bilden hon höll i handen, hennes ögon vidgas, sedan tittade hon på mig. Det var en av dessa stunder när ett hittebarn upptäcker hennes sanna ursprung.

”Det är som att jag har två mammor”, sade hon i ett slags förvåning.

Jag gillade hennes formulering. Och jag tror Amelia skulle vara nöjd med hur väl hennes önskan för sin man, nu hade uppfyllts.

 

Min man och jag har varit gifta i 15 år, mer än dubbelt så länge som han var gift med Amelia. Min dotter är nu 13 år och för länge sedan växte hon ur den stol som Amelias familj gav henne. Jag förvarar den säkert med sin babykorg, clownen skallran och hennes favorit jacka tryckt med elefanter. Jag hoppas att någon dag får mina barnbarn kan använda dessa saker. Om så är fallet, när den lilla flickan är gammal nog kommer jag berätta historien om hennes andra mormor, Amelia.

 

Skriven av: Emily Yoffe.
Den här texten publicerades för att öka medvetenheten om bröstcancer. Dela gärna inlägget och sprid budskapet vidare. Bli en del i kampen mot bröstcancer!